Det slutar alltid såhär. Jag sitter som paralyserad på mitt rum med stereons volym uppskruvad på ”lite för mycket” och tar in varenda poetiska ord som James Mercers tunga formar. För detta är poesi på hög nivå.
Wincing The Night Away är gruppens tredje platta, och det är mycket som pekar på att det även är den bästa. Visst, den kanske inte har en lika självklar hit som dess föregångare, men överlag är spåren mycket bättre än de på Oh, Inverted World och Chutes Too Narrow. Man märker att Shins allt mer vandrar bort från den glada pop bandet en gång skrev och går mot en mörkade ljudbild. I låten Split Needles får jag lyssna två gånger för att försäkra mig om att det inte är en gammal Linkin Park-låt som hamnat fel. Det jag gillar med Shins är hur de lyckas blanda otroligt många stilar. Ibland är det musik som lätt kan tyckas vara country och två spår senare är det hårda taktslag och gitarriff som gäller.
Föresten, mp3-spelaren och iPod-utmanaren Zune använder skivans första spår i sin reklamfilm. Observera att det är en mycket klippt version av låten där den inte riktigt kommer till sin rätt. Ganska snygg reklam iallafall.
